|
|||||
| Nationellt valsprÄk: Unity, Freedom, Work (SammanhÄllning, frihet, arbete) |
|||||
| NationalsÄng: 'Kalibusiswe Ilizwe leZimbabwe' | |||||
 |
|||||
| Huvudstad | Harare 17° 50' S, 31° 03' E
|
||||
| Största stad | Harare | ||||
| Officiellt sprÄk | engelska, shona och sindebele | ||||
| Statsskick President Regeringschef |
republik, enhetsstat Robert Mugabe Morgan Tsvangirai |
||||
| SjÀlvstÀndighet ⹠Deklarerad ⹠ErkÀnd |
frÄn Storbritannien 11 november 1965 (som Rhodesia) 18 april 1980 (som Zimbabwe) |
||||
| Yta âą Totalt âą Vatten |
390 580 kmÂČ (59:e) 1% |
||||
| FolkmÀngd ⹠Totalt ⹠BefolkningstÀthet |
13,1 miljoner (2006) (68:e) 33,5 inv/kmÂČ (140:e) |
||||
| BNP (PPP) âą Totalt 2005 âą Per capita |
$29 727 miljoner (97:e) $2 534 (2005), ~ $500 (2007) |
||||
| Valuta | zimbabwisk dollar (ZWD) |
||||
| Tidszon | UTC+2 | ||||
| Topografi ⹠Högsta punkt ⹠Största sjö ⹠LÀngsta flod |
Inyangani 2 592 m ö.h. kmÂČ km |
||||
| Nationaldag | 18 april | ||||
| Landskod | ZW, ZWE | ||||
| Landsnummer | +263 |
||||
Zimbabwe, tidigare Sydrhodesia, Àr en kustlös stat i södra Afrika som grÀnsar till Botswana, Moçambique, Sydafrika och Zambia.
Namnet Zimbabwe Àr hÀrlett frÄn dzimba dzemabwe, vilket pÄ sprÄket shona betyder "stenhus". Detta landsnamn, som anvÀnts sedan 1980, Àr en hyllning till stenstaden Stora Zimbabwe, dÀr Monomotaparikets huvudstad var belÀgen. Vid grÀnsen mot Zambia finns Victoriafallen, vÀrldens största vattenfall, i Zambezifloden.
InnehÄll |
redigera Historia
redigera Forntid
Omkring Är 1 började jÀrnÄldern i nuvarande Zimbabwe. Vid 800-talet hade mineralutvinningen lett till en omfattande handel med grannlÀnder, i synnerhet handel med guld. KuststÀder som Sofala i öst kan tyda pÄ att landet ingick som ett led i en betydande fjÀrrhandel. FrÄn denna tid Àr hövdingarna begravda med praktfulla smycken och klasskillnader börjar bli mÀrkbara.
Runt 1100-talet restes hörnstenen till staten Stora Zimbabwe, som pÄ 1400-talet skulle utvecklas till Monomotapariket. Fynd frÄn utgrÀvningar antyder att samhÀllet skilde mellan dem som brukade mineraler och de styrande.[1]
redigera Rozwiklanen
De styrande i Monopata var ett shonafolk, karanga, av Rozwiklanen. Kung Mutota och hans son kung Matope utökade sitt rike omkring 1425 sĂ„ att det strĂ€ckte sig lĂ„ngt över det guldrika landet, ut mot östkusten, och större delen av södra Afrika. Riket kallades Wilayatâul muâanamutapah efter kungens titel mwanamutapa, "herren över de plundrade lĂ€nderna". NĂ€r portugiserna kom till omrĂ„det kallade de landet monomotapa och trodde att det var prĂ€stkonungen Johannes land. NĂ€r Matope dog 1480 delades landet, och Changa blev kung över nuvarande landsomrĂ„det, och kallade sitt land Urozwi, "landet som hĂ€rskas av Rozwiklanen"; den andra landsdelen fortfor att heta Monopatariket. Till skillnad frĂ„n Monopata undkom Urozwi Portugals hĂ€rjningar under 1500-talet. Under 1600-talet tillkom de flesta byggnaderna i Stora Zimbabwe, som antingen var en borg eller en helig plats. Efter flera sekel av trygghet föll karangifolket offer för ngonifolket pĂ„ 1830-talet.[2]
redigera Brittisk koloni
Storbritannien annekterade dÄvarande Sydrhodesia frÄn The South Africa Company 1923. Under Ären 1953-1963 ingick Sydrhodesia i Centralafrikanska federationen tillsammans med kolonierna Nyasaland (Malawi) och Nordrhodesia (Zambia).
Sydrhodesiens konstitution frÄn Är 1961 angav en inkomstgraderad röstrÀtt, som i praktiken innebar ett fortsatt vitt minoritetsstyre. Sydrhodesien började visa intresse för sjÀlvstÀndighet under 1950-talet. Storbritannien krÀvde dock svart majoritetsstyre som villkor för sjÀlvstÀndighet, vilket inte kunde accepteras av den vita minoriteten i Sydrhodesien.
à r 1964 blev Nordrhodesia sjÀlvstÀndigt som Zambia. à r 1965 deklarerade Sydrhodesiens regering ensidigt sin sjÀlvstÀndighet under namnet Rhodesia. Varken sjÀlstÀndighetsförklaringen eller namnbytet accepterades dock av Storbritannien, som fortsatte att betrakta landet som en brittisk koloni under namnet Sydrhodesia.
redigera Kamp för sjÀlvstÀndighet
Efter den ensidiga sjÀlvstÀndighetsförklaringen 1965 införde FN sanktioner mot Rhodesia pÄ initiativ av Storbritannien. Rhodesien erkÀnde först Storbritanniens regent som landets statsöverhuvud, men 1970 utropade premiÀrministern Ian Smith republik.
Rhodesia fick ett visst stöd av Portugal (fram till 1975) samt av Sydafrika och IsraelkÀlla behövs .
Portugals tidigare kolonier Angola och Moçambique blev sjĂ€lvstĂ€ndiga 1975. Det marxist-leninistiska Zanu-PF under ledning av Robert Mugabe bedrev gerillakrig och kunde sĂ€rskilt efter 1975 anvĂ€nda det kommunistiska Moçambique som bas. Ăven Sydafrika började nu pressa Rhodesiens ledare att finna en förhandlingslösning.
à r 1979 ledde gerillakriget och Rhodesiens ökande isolering till att den vita regimen valde att lÀmna ifrÄn sig makten. Under 1979 hette landet "Zimbabwe Rhodesia". Det hade dÀrefter Äterigen namnet Sydrhodesia under en kort tid med förnyat direkt brittiskt styre, innan landet blev formellt sjÀlvstÀndigt 1980.
redigera Mugabe kommer till makten
à r 1980 blev utropades sjÀlvstÀndighet under namnet Zimbabwe och det nya landets första premiÀrminister blev Robert Mugabe. Han har sedan dess varit landets ende ledare, som president sedan 1987. Massmord och andra övergrepp tvingade tidigt det starkaste oppositionspartiet, ZAPU, att gÄ ihop med ZANU-PF. Marxism-leninismen övergavs officiellt 1991, men prÀglar fortfarande regeringspolitiken.kÀlla behövs
En restriktiv politik riktad mot vita farmare infördes vid samma tid innebÀrande bland annat att reservdelar till maskiner förtullades hÄrt och att all jaktammunition beslagstogs, förutom tvÄ kulor som fick behÄllas som skydd mot giftormar. Den rasistiska handelspolitiken med prismanipulationer med mera kompletterades redan dÄ med en propagandakampanj dÀr svarta uppmuntrades att göra livet surt för de vita och tio Är senare, Är 2000, genomförde Mugabe och regeringen en kaotisk omfördelning av marken. Allt detta ledde till att vita jordbrukare utvandrade, att ekonomin försvagades betydligt samt att det blev brist pÄ mat. Det fanns efter detta mycket fÄ personer kvar som kunde upprÀtthÄlla jordbruket utan en stor del av marken hamnade genast i trÀda. Trots omvÀrldens fördömanden sÄg Mugabe till att försÀkra sig om att bli omvald 2002 med hjÀlp av omfattande valfusk. Oppositionen och olika arbetargrupper genomförde flera generalstrejker under 2003 för att försöka tvinga Mugabe att avgÄ. SÀkerhetsstyrkor fortsÀtter att brutalt kvÀva regimens motstÄndare.
Parlamentsval hölls 2002, 2005 och 2008. Det största oppositionspartiet Àr Movement for Democratic Change (MDC) lett av Morgan Tsvangirai. MDC vann parlamentsvalet 2008 och kommer för första gÄngen att ha majoritet i parlamentet.
Den 29 mars 2008 hölls president-, parlaments- och lokalval. Den tidigare finansministern Simba Makoni stÀllde dÄ upp som oberoende presidentkandidat. Eftersom varken Mugabe eller Tsvangirai fick mer Àn 50 % av rösterna skulle en andra valomgÄng genomföras den 27 juni 2008. PÄ grund av utbrett vÄld mot oppositionen valde Tsvangirai att hoppa av.
NÀr Zimbabwe blev sjÀlvstÀndigt 1980 var den inhemska ekonomin i allt vÀsentligt centralstyrd och internationellt isolerad. SÄ förblev den i mer Àn tio Är, till dess att man 1991 Àndrade kurs och lade fram ett program för en marknads- och handelsinriktad ekonomi. à r 2001 kunde man se en ÄtergÄng till en form av kommandoekonomi med starka inslag av statligt engagemang och kontroll och "indigenisering".[3]
Den till synes lovande utvecklingen under mitten av 1990-talet - med lĂ„g inflation, acceptabelt underskott i den offentliga ekonomin och gynnsamma förutsĂ€ttningar för investeringar â har definitivt kommit av sig. Det som Ă€nnu omkring 1995 var ett av Afrikas mest utvecklade lĂ€nder Ă€r i en utförsbacke som bara ser ut att bli allt brantare. De fundamentala elementen i Zimbabwes ekonomi Ă€r i stor oordning och i det politiska, ekonomiska och sociala krislĂ€ge som nu rĂ„der Ă€r nĂ„gon ljusning svĂ„r att se.[3]
Bedömare som följer utvecklingen Àr i stort sett överens om att den accelererade nedförslöpan började under senare delen av 1997, nÀr regeringen gav efter för pÄtryckningar frÄn organisationer företrÀdande de sÄ kallade krigsveteraner som bekÀmpade kolonialmakten under det utdragna inbördeskriget under 1970-talet. President Mugabe beviljade förhÄllandevis generösa periodiska kontantbidrag som ersÀttning till frihetskÀmparna, utgifter som den offentliga ekonomin inte hade rÄd med. [3]
Detta ledde snabbt till fortsatt och förvÀrrad fiskal odisciplin, allvarlig obalans i statens finanser, ökad inflation, höjda rÀntor och vittrande förtroende för valutan. Hopplöst förÄldrade och förlustbringande statsmonopol och landets engagemang och militÀr nÀrvaro i konflikten i Kongo, som grÀvt djupa hÄl i statsbudgeten, har inte direkt förbÀttrat situationen.[3]
Den onda, nedÄtgÄende spiral som startade pÄ hösten 1997 har successivt, men förfÀrande snabbt, gett minskade utlÀndska investeringar, brist pÄ utlÀndsk valuta, krympande exportintÀkter, bristande lönsamhet i företagen och - pÄspÀdning av arbetslösheten.[3]
HĂ€rvidlag rĂ„der det ingen tvekan om att HIV/AIDS-epidemin har haft mycket allvarliga effekterna pĂ„ samhĂ€llet i stort â ocksĂ„ pĂ„ den nationella ekonomin. Den reella nedgĂ„ng i BNP, som under 2000 var 5,5 %, kan till betydande del â enligt vissa berĂ€kningar inemot hĂ€lften - förklaras med en Ă„derlĂ„tning av humankapitalet som redan Ă€r pĂ„ vĂ€g att bli ödesdiger, minskat skatteunderlag och drastiskt ökade vĂ„rdkostnader.[3]
redigera Geografi
- LÀgsta punkt: dÀr floderna Runde och Save rinner ihop, 162 meter över havet
- NaturtillgÄngar: kol, krommalm, asbest, guld, nickel, koppar, jÀrnmalm, vanadin, litium, tenn, platina
redigera Klimat och miljö
Zimbabwes klimat Àr tropiskt, men mildras av landets höjd över havet. Centrala delarna av Zimbabwe Àr en högplatÄ som ligger omkring tusen meter över havet. Regntiden varar frÄn november till mars. Ibland förekommer lÀngre torrperioder.
NÄgra av Zimbabwes stora miljöproblem Àr jorderosion, luft- och vattenföroreningar samt giftigt avfall och tungmetaller frÄn gruvindustrin. En hungrande lokalbefolkning har börjat Àgna sig Ät jakt i landets nationalparker under 2000-talet.
redigera Administrativ indelning
Zimbabwe Ă€r indelat i Ă„tta provinser: Manicaland, Centrala Mashonaland, VĂ€stra Mashonaland, Ăstra Mashonaland, Masvingo, Norra Matabeleland, Södra Matabeleland och Midlands samt tvĂ„ stĂ€der med provinsstatus: Bulawayo och Harare.
redigera Demografi
- Befolkningens medelÄlder: 18,9 Är (2002)
- SpÀdbarnsdödlighet: 6,6% (2003)
- Befolkningens medellivslÀngd: 39 Är (2003)
- Etniska grupper: shona 82%, ndebele 14%, andra afrikaner 2%, andra 2% (vita ungefÀr 1% (afrikander och engelsmÀn))
- Religiös tillhörighet: syncreter (delvis kristendom och delvis inhemsk tro) 50%, kristna 25%, inhemska religioner 24%, muslimer och annan 1%
- SprÄk: engelska (officiellt), shona, sindebele (kallas ibland ndebele) och ett stort antal mindre stamdialekter
- Narkotika: Zimbabwe Àr genomfartsland för afrikansk cannabis och sydamerikanska droger sÄsom heroin, som ska till Europa och Sydafrika.
Ett stort hÀlsoproblem Àr aids. à r 2001 uppskattas att mer Àn 30 procent av den vuxna befolkningen Àr smittad och fram till samma Är hade 200 000 mÀnniskor dött i aids.
redigera Ekonomi
Regeringens program för att omfördela marken har i stort sett ödelagt den kommersiella delen av jordbruket, vilket var den stora exportnÀringen och sysselsatte omkring 400 000 personer. Landet har tidigare varit inblandad i konflikter (till exempel kriget i Kongo-Kinshasa 1998-2002) som har kostat miljoner. Landet har stort behov av hjÀlp frÄn IMF, men fÄr inte det av idag frÀmst politiska skÀl. Zimbabwes regering har dÀrmed en mÀngd ekonomiska problem att hantera.
Zimbabwe har gradvis utvecklat en inflationstakt som saknar motstycke i fredstid. Anledningen Àr att regeringen fÄr begrÀnsade intÀkter frÄn den havererade ekonomin och dÀrför Àr hÀnvisad till sedelpressarna. Den 24 maj 2006 var rÀntan 850 % och inflationen pÄ omkring 1043 %. Inflationen nÄdde 5000 % under juli 2007[4] och ett försök gjordes att tvinga butiksÀgare att halvera priserna under hot om strÀnga straff. Inflationen fortsatte att stiga under 2007, och var i augusti uppe i omkring 6 600 %.[5] FrÄn december 2006 till december 2007 var prisstegringen 66 000 % vilket var rekord,[6] men inget mot ökningen av prisnivÄn mellan den 5 januari 2007 till den 31 oktober 2008, som uppgick till hela 2 790 000 000 000 000 000%.[7]
I Zimbabwe finns guld- och platina-fyndigheter, vilka tidigare varit betydligt mindre viktiga för ekonomin Àn det kommersiella jordbruket. Idag Àr det dock den viktigaste intÀkten för Zimbabwes regering.
Zimbabwes BNP per capita var lÀnge bland de högsta i Afrika söder om Sahara. NivÄn sjönk frÄn frÄn omkring 2 500 amerikanska dollar Är 2005, till omkring $500 dollar 2007.[8] För 2008 ligger tillgÀnliga uppskattningar pÄ 150-200 dollar, vilket Àr lÀgst för alla lÀnder för vilka uppgifter finns tillgÀngliga.
HÀlften av Zimbabwes inhemskt producerade elektricitet har producerats av vattenkraft och hÀlften av fossila brÀnslen. Idag kommer dock elektriciteten i stor utstrÀckning frÄn Sydafrika, som under flera Ärs tid levererat utan att fÄ betalt.
redigera Handel
Följande avsnitt om Zimbabwes handel har som kÀlla en promemoria frÄn svenska ambassaden i Harare frÄn den 24 juni 2001.[3]
redigera Exportbranschernas förutsÀttningar
Handeln med omvĂ€rlden har definitivt inte gynnats av den makroekonomiska utvecklingen under senare Ă„r. Försöken att bryta mönstret av produktion huvudsakligen för den inhemska marknaden har inte krönts med den framgĂ„ng man kunde hoppas pĂ„ för fem till tio Ă„r sedan. De lysande undantagen har hela tiden varit jordbruket â med stark tonvikt pĂ„ tobak och hortikultur. Produktion och försĂ€ljning av halvförĂ€dlad tobak, som Ă€r Zimbabwes enskilt klart största kĂ€lla till exportinkomster, gör landet till vĂ€rldens andra exportnation efter Brasilien, med hög kvalitet och lĂ„ngt driven marknadsanpassning som frĂ€msta försĂ€ljningsargument.[3]
Men exportvolym och inkomster frĂ„n innevarande Ă„rs tobaksexport blir lĂ€gre Ă€n normalt â det stĂ„r redan klart. Ă rets skörd blir klart mindre Ă€n de nĂ€rmast föregĂ„ende Ă„ren, huvudsakligen beroende pĂ„ de störningar i produktionen som följt i spĂ„ren av landockupationer och pĂ„tvingad omfördelning av jordbruksmarken. Man berĂ€knar nedgĂ„ngen till 20-30 % per Ă„r frĂ„n 2000 till 2002. Som en illustration kan nĂ€mnas att exporten av tobak till Sverige under första halvĂ„ret 2001 sjunkit med hĂ€lften jĂ€mfört med motsvarande tid förra Ă„ret.[3]
De odlare som fortfarande Àr aktiva hÄller emellertid Ànnu stora delar av sina skördar borta frÄn auktionsgolven, i förhoppningen att regeringen ska komma med en (av exportindustrin) lÀnge efterlÀngad devalvering av Zim-dollarn. Valutapolitiken har dock, Ànnu sÄ lÀnge, mindre betydelse i exportledet dÀr affÀrerna görs upp i stabila USD - alltmedan odlarna fÄr nöja sig med betalning i Zim-dollar till en helt verklighetsfrÄnvÀnd kurs. Nya centrala regleringar av formerna för handeln i grossistledet har adderat till trögheten i försÀljning och betalningsflöde.[3]
Men ocksĂ„ andra delar av det zimbawiska jordbruket, till exempel blomodling, har varit pĂ„ gĂ„ng att ge landet viktiga marknadsandelar utomlands. Ănnu sĂ„ lĂ€nge verkar hortikultur-sektorn vara relativt opĂ„verkad av depreciering av valutan och starkt ökade transportkostnader till följd av brĂ€nslebristen. Men risken Ă€r överhĂ€ngande att en fortsatt ekonomisk nedgĂ„ng snabbt underminerar en lovande utveckling.[3]
Jordbruket Àr alltsÄ fortfarande i huvudsak inriktat pÄ inhemsk konsumtion, men ocksÄ den har upplevt allvarliga störningar, inte bara till följd av den i mÄnga stycken kaotiskt genomförda landreformen, utan ocksÄ till handelsrelaterade bekymmer, eftersom jordbruket Àr starkt beroende av import av gödningsmedel.[3]
PĂ„ Ă„ter ett annat nyckelomrĂ„de för Zimbabwes utbytet med omvĂ€rlden â gruvindustrin â har vikande vĂ€rldsmarknadspriser och/eller minskad efterfrĂ„gan pĂ„ frĂ€mst guld, krom och asbest haft en ytterligare dĂ€mpande inverkan pĂ„ handel och exportintĂ€kter. Den förda valutapolitiken har givetvis haft en förvĂ€rrande inverkan pĂ„ lönsamheten.[3]
Den tredje viktiga kÀllan för inkomster frÄn omvÀrlden Àr turismen. Zimbabwe har inom sina grÀnser tillgÄngar för sÄ kallad ekoturism, bland annat Victoriafallen, tillsammans med nationalparker, hotellanlÀggningar och golfbanor. Alla goda förutsÀttningar till trots, sÄ Àr utvecklingen Àven i denna sektor negativ. Det teoretiseras kring att orsaken gÄr att söka i att Zimbabwes attraktionskraft minskat exponentiellt, i takt med att politisk polarisering och maktkamp, vÄldsamheter, farmockupationer, urholkad ekonomi och brÀnslebrist skapat svarta rubriker i vÀrldspressen.[3]
Den nedgÄng i tillverkningsindustrin som kunde konstateras redan under 1998 har fortsatt. Den onda spiralen har gjort sig gÀllande med sÀrskild kraft dÀr - hög inflation, höga investeringsrÀntor och styvnackad valutapolitik, som gjort importerade insatsvaror förhÄllandevis dyra, har minskat konkurrenskraften drastiskt.[3]
Den kritiska bristen pĂ„ utlĂ€ndsk valuta tvingar företag som mĂ„ste importera insatsvaror till oortodoxa metoder för att komma Ă„t den valuta som â till mer Ă€n dubbla priset â trots allt finns pĂ„ parallellmarknaden. Bankerna, som Ă€r förbjudna att handla till annan kurs Ă€n den officiella, agerar nu i stĂ€llet "penningmĂ€klare" genom att, under stor diskretion, koppla samman företagare som har exportinkomster att realisera med kollegor som saknar valuta att betala utlandet med. Genom ett intrikat, men Ă€n sĂ„ lĂ€nge lagligt, tricksande med fakturor agerar det förstnĂ€mnda företaget "stĂ€llföretrĂ€dande importör" Ă„t den valutafattige partnern, och det "överpris" som den senare betalar för valutan hamnar i böckerna som valutavinst respektive -förlust. Rykten gĂ„r om en lagĂ€ndring för att tĂ€ppa till denna smyvĂ€g runt valutaregleringen men, som ambassadens kontakter sĂ€ger: "Man fĂ„r vĂ€l hitta pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt â vi bara mĂ„ste ju för att överlevaâŠ"[3]
redigera Inomregional handel och integration
Sydafrika Ă€r fortfarande Zimbabwes i sĂ€rklass största handelspartner â trots att det alltjĂ€mt saknas ett bilateralt handelsavtal lĂ€nderna emellan. Mer Ă€n en femtedel av Zimbabwes totala handel sker med grannen i söder â södra Afrikas ojĂ€mförligt största ekonomi med en BNP mĂ„ngdubbelt större Ă€n alla övriga SADC-lĂ€nders tillsammans. FrĂ„n Zimbabwe gĂ„r frĂ€mst jordbruksprodukter, i den motsatta riktingen mest maskiner, kemikalier och konsumtionsvaror. Men ocksĂ„ ett par andra, för Zimbabwe helt vitala artiklar: Olja/bensin och elektricitet.[3]
Det Ă€r ingen överdrift att pĂ„stĂ„ att Zimbabwes ekonomi fungerar bara sĂ„ lĂ€nge importen av el frĂ„n Sydafrika (men ocksĂ„ frĂ„n andra vattenkraftrika och mindre industrialiserade grannar) kan fortgĂ„ â trots att det statliga monopolföretaget ZESA (Zimbabwe Electricity Supply Authority) ligger notoriskt efter med betalningarna. I praktiken förser nu sydafrikanska leverantörer Zimbabwe med rejĂ€lt subventionerad elkraft. Det ekonomiska beroendet av Sydafrika Ă€r alltsĂ„ stort. Sydafrika, Ă„ sin sida, skulle dĂ€remot sĂ€kert klara sig utmĂ€rkt utan Zimbabwe, rent nationalekonomiskt. Men politiskt Ă€r det en annan femma â den regionala balansen skulle allvarligt rubbas om Zimbabwes ekonomi skulle hamna i helt ohĂ€mmat fritt fall, med Ă„tföljande sociala spĂ€nningar och spridningsrisker. Det har varken Sydafrika eller resten av sub-regionen egentligen rĂ„d med.[3]
Zimbabwe vill traditionellt gÀrna framstÀlla sig som frÀmjande av inom-regional handel och integration. Det successiva nÀrmande mellan olika block av lÀnder som skett inom SADC och den mer rent handelsorienterade sammanslutningen COMESA Àr viktiga steg i rÀtt riktning, en utveckling som Zimbabwe starkt föresprÄkat som medlem av bÄda organen. Detta dubbla medlemskap ses av zimbabwierna huvudsakligen som komplementÀrt, inte konkurrerande. Det regionala samarbetets framvÀxt hÀlsas generellt ocksÄ med tillfredsstÀllelse av affÀrsvÀrldens aktörer. Men man menar samtidigt att det blir svÄrt att dra fördelar dÀrav sÄ lÀnge nationalekonomiska fundamenta Àr i sÄdan oordning.[3]
Handels- och integrationsfrĂ€mjande initiativ och strukturer har ocksĂ„ â hittills - stannat vid deklarationer och formella protokoll (SADC:s "Trade Protocol" och COMESA:s "Common Market Rules"). Implementeringen krĂ€ver en politisk mĂ„lmedvetenhet och en nationalekonomisk "grundtrygghet" som saknats. Och den inom-regionala obalansen â med Sydafrika i en sĂ„ oerhört dominerande roll â har inte hjĂ€lpt utvecklingen framĂ„t.[3]
Men att döma av de kontakter som Sveriges ambassad haft i det senaste, Ă€r regionen kanske nu pĂ„ vĂ€g mot att fylla orden med mer handling â men med tvĂ„ skilda tillnĂ€rmningssĂ€tt. Inom COMESA â dĂ€r Sydafrika, viktigt att konstatera, inte Ă€r medlem - Ă€r ambitionerna för tullfritt flöde av varor högt stĂ€llda, med en omedelbar mĂ„lsĂ€ttning om total avveckling av tariffĂ€ra handelshinder â det vill sĂ€ga en "noll-lösning" pĂ„ en gĂ„ng, utan arrangemang för successiv anpassning. Detta har, sĂ„ hĂ€r lĂ„ngt, gjort det svĂ„rt för merparten av lĂ€nderna att tillĂ€mpa överenskommelsen â av 20 medlemmar har endast nio, dĂ€ribland Zimbabwe, öppnat sina grĂ€nser för varandra.[3]
Inom SADC, Ă„ andra sidan, har man enats om en successiv nedtrappning av tariffĂ€ra handelshinder, med viss inbyggd flexibilitet till skydd för relativt mindre utvecklade lĂ€nders hemmamarknader. MĂ„lsĂ€ttningen Ă€r att nĂ„ till 85% avveckling, motsvarande WTO:s informella standard för vad som kan anses vara fri handel, Ă„r 2008. Det slutliga mĂ„let â helt tullfri handel â Ă€r satt till Ă„r 2012. HĂ€r ser, inte ovĂ€ntat, efterlevnaden ut att bli bredare - av de 14 medlemslĂ€nderna har hittills nio, i lite olika takt, vidtagit Ă„tgĂ€rder för avveckling/anpassning av nationella regleringar och strukturer för det första steget i överenskommelsen. Fem av dem har anslutit sig kollektivt via Southern African Customs Union (SACU; omfattande Botswana, Lesotho, Namibia, Swaziland och Sydafrika). Tre SADC-lĂ€nder har undertecknat avtalet, men vĂ€ntar Ă€nnu med tillĂ€mpningen: Malawi, Mozambique och Seychellerna. TvĂ„ lĂ€nder â Angola och Kongo - stĂ„r tills vidare helt utanför överenskommelsen.[3]
Men - bortsett frÄn varierande framgÄng i praktiken - grunden för regional integration Àr lagd och, förr eller senare, kommer alla lÀnder i regionen att inse att utveckling kommer med utbyte. Bara detta utbyte inte störs eller ödelÀggs av politiska spÀnningar i en omgivning dÀr det blir viktigare att vÀrna om maktpositioner Àn att skapa sunda förutsÀttningar för ekonomiskt framÄtskridande.[3]
redigera Handeln med EU och övriga vÀrlden
Fortfarande Ă€r EU det lĂ€nderblock som tar emot den största andelen av Zimbabwes export. Inom unionen Ă€r Storbritannien och Tyskland största handelspartners. Utöver tobak och grönsaker exporteras bomull, kött och socker. Enligt ambassadens kontakter har Zimbabwe dock misslyckats med att fylla vissa av sina exportkvoter till EU. Flera förklaringsgrunder har getts, alltifrĂ„n nedĂ„tgĂ„ende kapacitet i jordbruket, orsakad av en politiskt motiverad landreform, fördyrade insatsvaror och brĂ€nslebrist, över klimatologiska störningar (torkan i söder och översvĂ€mningar i norr i början av Ă„ret), till spridningseffekter frĂ„n Europas mardröm med galna kor och mulâ och klövsjuka.[3]
Under perioden 1999-2000 var handelsutbytet mellan Sverige och Zimbabwe fortsatt litet. Enligt ExportrÄdets siffror har Sveriges export till Zimbabwe under den senaste femÄrsperioden sjunkit drastiskt, frÄn drygt 134 miljoner kronor Är 1996 till 53,5 miljoner kronor Är 2000. Sveriges import frÄn Zimbabwe har under samma period gÄtt motsatt vÀg, frÄn knappt 90 miljoner kronor till knappt 139 miljoner kronor.[3]
I den situation av ökande internationell politisk isolering som Zimbabwe försatt sig i, har man sökt sig nya partners pĂ„ vĂ€rldsscenen. Typiskt nog har president Mugabe och hans parti vĂ€nt sig till vad man kanske kan kalla "lone rangers" i den internationella ekonomin, med Kina, Libyen och Malaysia i första ledet. Ambassadens kontaker har genomgĂ„ende karaktĂ€riserat de allianser som knutits med dessa lĂ€nder â till exempel ett avtal med Malaysia om handelsutbyte med sĂ€rskilda Zim-dollarbaserade betalningsarrangemang - som mer politiskt Ă€n ekonomiskt betingade.[3]
redigera Handelspolitik och handelsförbindelser
Det grundlĂ€ggande intresse för att utvidga handel och utbyte med omvĂ€rlden som vuxit fram i Zimbabwe efter sjĂ€lvstĂ€ndigheten finns nog i grunden kvar. Men den kamp om makt och inflytande som nu rasar â med landfrĂ„gan som frĂ€msta tillhygge â kastar en vĂ„t filt över goda föresatser dĂ€rvidlag. Potentialen för framgĂ„ngsrik ekonomisk utveckling finns, men Ă€r alltsĂ„ svĂ„r att utnyttja effektivt.[3]
SÄ lÀnge man inte förmÄr skapa - och följa - stabila spelregler och en öppen ekonomi med drastiskt mindre inslag av centralstatlig inblandning och marknadsmanipulation, och sÄ lÀnge humankapitalet inte fullkomligt eroderas av HIV/AIDS-epidemin och/eller förvÀrrad "brain drain", sÄ kommer det att bli svÄrt att vÀnda utvecklingen till nÄgot vÀsentligt bÀttre.[3]
Den tveksamhet som funnits hos mĂ„nga afrikanska lĂ€nder inför nya förhandlingsomrĂ„den i kommande globala handelsförhandlingar kvarstĂ„r i stort sett. Det omfattar ocksĂ„ Zimbabwe. Men â efter Seattle och inför Doha â ser strategin för att tillvarata lĂ€ndernas sĂ€rskilda intresse av att minska obalanser gentemot I-vĂ€rlden ut att utvecklas pĂ„ regionalt, eller snarare sub-regionalt, plan. De integrationsstrĂ€vanden som beskrivits ovan har otvivelaktigt gett lĂ€nderna i (södra) Afrika en delvis ny plattform för samlat agerande för större styrka vid förhandlingsbordet.[3]
Inom bĂ„de COMESA och SADC diskuteras nu, enligt Sveriges ambassad i Hararares sagesman, gemensamma eller samordnade förhĂ„llningssĂ€tt till de globala handelsfrĂ„gorna. SĂ€rskilt viktiga omrĂ„den, som de allra flesta lĂ€nder i Södra Afrika kan komma att samlas kring, Ă€r jordbruksfrĂ„gorna â en framtrĂ€dande gemensam nĂ€mnare för de flesta - och servicesektorn. FörhandlingsmĂ„l kan komma att formuleras kring krav pĂ„ flexibilitet i handelns liberalisering, med utgĂ„ngspunkt frĂ„n de sĂ€rskilda behov av skydd för inhemska och tilltrĂ€de till frĂ€mmande marknader som upplevs som gemensamma för regionen.[3]
.jpg)
redigera Referenser
- ^ Davidson, Basil, Afrikas historia, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1969, s. 97f.
- ^ Davidson, Basil, Afrikas historia, Stockholm: Rabén & Sjögren, 1969, s. 129-131
- ^ a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z Ä À ö aa Promemoria frÄn svenska ambassaden i Harare 24 juni 2001
- ^ HD 2007-07-09: Massgripanden i Zimbabwe
- ^ [1]
- ^ Zimbabwes inflation: 66 000 procent
- ^ http://www.cato.org/zimbabwe
- ^ World Fact Book.
redigera Externa lÀnkar
- Wikimedia Commons vÀrldsatlas har kartor relaterade till Zimbabwe
Algeriet | Angola | Benin | Botswana | Burkina Faso | Burundi | Centralafrikanska republiken | Djibouti | Egypten | Ekvatorialguinea | Elfenbenskusten | Eritrea | Etiopien | Gabon | Gambia | Ghana | Guinea | Guinea-Bissau | Kamerun | Kap Verde | Kenya | Komorerna | Republiken Kongo (Brazzaville) | Demokratiska republiken Kongo (Kinshasa) | Lesotho | Liberia | Libyen | Madagaskar | Malawi | Mali | Marocko | Mauretanien | Mauritius | Moçambique | Namibia | Niger | Nigeria | Rwanda | SĂŁo TomĂ© och PrĂncipe | Senegal | Seychellerna | Sierra Leone | Somalia | Sudan | Swaziland | Sydafrika | Tanzania | Tchad | Togo | Tunisien | Uganda | VĂ€stsahara (ockuperat av Marocko) | Zambia | Zimbabwe
SĂ€rskilda omrĂ„den: Mayotte, RĂ©union (Frankrike) | Kanarieöarna, Plazas de soberanĂa (Spanien) | Madeira (Portugal) | Brittiska territoriet i Indiska oceanen, Sankt Helena (Storbritannien)
